Jag gick närmare. Den unkna lukten gjorde det svårt att andas och ögon stirrade på mig hela tiden. Jag var iakttagen, det visste jag men jag var tvungen att fortsätta framåt. Marken under mig började bli kletigare och för varje steg jag tog så sjunk jag neråt i marken. Men jag fortsatte ändå, om jag stannade nu så skulle det inte finnas någon återvändo. Jag hörde hur dom andades och kände deras närvaro. Aldrig tidigare hade jag varit omringad och iakttagen av så många monster.
När jag kommit fram till den stora porten som är vägen in till deras värld, stannar jag. Porten är stor, mörk och fruktansvärt skrämmande. Ansikten sticker ut ur porten, människors ansikten. Människor som försökt göra samma sak som jag, döda deras ledare och tvinga ned dom en gång för alla. Jag tog några steg framåt, så att jag bara stod en decimeter ifrån handtaget. Jag försökte andas normalt, minsta tecken på rädsla och jag skulle pryda den stora porten som alla dom andra människorna. Tänk lugna tankar, visa ingen rädsla, ingen. Sedan tog jag tag i handtaget och knackade på porten. Plötsligt försvann alla ögon och iakttagelsen med. Jag var ensam, ganska skönt men min lilla glädje över det vart inte långvarig. Porten öppnades och världen som jag så länge drömt mardrömmar om låg nu framför mig. Allt var lika skräckinjagande som i min dröm, nästan värre. Men inga monster var i närheten men jag visste att jag för eller senare skulle se dom.
Det var mörkt men över mig svävade något som lös. ”Jag antar att du kommer visa mig vägen, eller hur.” frågade jag. Ljuset flög en aning närmare mig men flög plötsligt snabbt iväg, men stannade när den kommit till en grotta vid en bergvägg. Jag hade ganska svårt att hinna med när ljudet flög fortare ju längre vi kom. ”Vänta lite, hördu!” skrek jag, eller jag försökte skrika, efter allt springande var jag ganska trött och jag hade svårt att andas, eftersom luften var tjock och luktade hemskt, ungefär som djur, som dött. Ljuset saktade in lite men inte mycket. Ju mer vi sprang desto längre verkade tunneln i grottan bli.
Helt plötsligt slog det mig att det hade blivit varmare, mycket varmare. Hur kunde det bli varmare? Jag trodde att monsternas värd endast var kall och mörk och att dom inte tålde värme och det var därför dom bara kidnappade människor på hösten och vintern, då det var mörkt och kallt. När vi kommit så lång in att det kändes som sommar så stannade ljuset plötsligt. Jag stannade också. Varför stannade vi nu då? Var vi framme? Ljuset blev större och starkare. Sen så hörde jag det konstigaste ljudet jag någonsin hört. Och sen stod vi plötsligt framför en öppning, lika stor som porten varit. Hur hade ljuset gjort det här? Monster hade väll ändå inte krafter? Fast var ljuset ens ett monster? Ljuset gjorde ett litet läte och flög sedan in genom öppningen. ”Jag antar att det är meningen att jag ska följa efter.” sa jag och följde sedan efter. När jag gått in så stängdes öppningen bakom mig. Nu var jag fången och det fanns verkligen ingen återvändo.
Det var mörkt men facklor hängde på grottväggarna. Dom gav inte så mycket ljus men tillräckligt för att jag skulle kunna se vart jag satte fötterna. När vi sedan rundade ett hörn så såg jag en eld, en eld som sträckte sig runt hela rummet, eller det var mer en sal en ett rum egentligen. Ljuset for in, så jag var tvungen att gå efter men något sa mig att allt inte riktigt var som det skulle. Ingen var i salen, inga monster, ingen. ”Hallå är någon här?” ropade jag ut över rummet, men ingen svarade mig.
Sen vek elden sig undan från någon som kom gående. Jag backade några steg men stötte sedan emot något som hindrade mig. Jag vände mig om och bakom mig stod ett monster. Monstret tog tag i mig och höll fast mig. En fälla, det borde jag väll ha förstått, man kan aldrig lita på monster. ”Släpp mig!” skrek jag men monstret bara log. Man kunde se hans trasiga, svarta tänder. Monstret hade gaddar som liknade en tigers. När jag började se mig omkring märkte jag att fler monster hade börjat dyka upp. Den som gått genom elden stod nu mitt ibland dom. Det förvånade mig att han som verkade vara deras ledare inte var så mycket ledare som jag trott. Men det som förvånade mig mest var att han inte var ett monster utan en kille, en vanlig kille, människa. När han insåg att jag stirrade på honom förändrades hans blick. Han såg fruktansvärt nöjd ut. Kunde monster förvandla sig till människor?
Plötsligt sa han med hög röst. ”Mina undersåtar var så vänliga och ställ er till rätta och hälsa er högt värderade drottning välkommen.” Jag kunde inte tro på det hans just sagt. Drottning? Vad var det som hände. Alla monster ställde sig längst väggarna och lämnade ett tomt mellanrum mellan mig och deras ledare. Han gick närmare och när han stod mitt framför mig kunde jag se hur han verkligen såg ut. När han stått i bortre änden av salen så hade elden bakom hans rygg, gjort att jag inte kunnat se hans ansikte. Hans hår var gyllne gult, som solen själv. Hans ögon var stora och ljusblå och.... otroligt vackra. faktiskt hela han var vacker. Skärp dig! Även om det inte ser ut så, så är han en av dom, deras ledare. ”Jag är Johannes, monstrernas konung.” sa han plötsligt. Johannes, han var alltså deras ledare som jag misstänkt. Men vad ville han med mig? Johannes vinkade åt monstret bakom mig, han ville att monstret skulle släppa mig. Monstret släppte mig men jag skulle knappast kunna fly trots att jag var fri från monstret. Jag var fortfarande fången här. Johannes gick nu ännu närmare. ”Stanna!” sa jag. Han tittade på mig och ännu en gång såg jag det mystiska leendet som sa mig att han var allt för självsäker. Fast han hade ju ingen anledning att inte vara det.
”Såja min drottning, var inte rädd.” sa han. Jag kände hur irritationen växte och på något sätt ville jag bara tysta hans läppar, ta bort leendet. Jag ville kyssa honom. Nej, sluta! Han är ett monster! Men han var ett otroligt vackert monster. När han ännu en gång märkte att jag stirrade på honom sa han. ”Vad är det? Ser jag verkligen så hemsk ut?” Han visste att han var det närmsta man kunde komma motsatsen och utan att riktigt tänka mig för sa jag. ”Du är raka motsatsen, jag trodde att monster var fula. Men du är perfekt.” Perfekt?! Vad tänkte jag på. Nu blev hans leende ännu bredare och jag hatar att erkänna det men han blev bara ännu vackrare i mina ögon. ”Så min drottning vad kan ditt vackra namn vara?” frågade han. Jag vände bort blicken, lite generad över att han just frågat mig efter mitt vackra namn. ”Jarrah” sa jag. Nu blev Johannes ögon ännu större en tidigare. ”Jarrah” sa han och han sa det som om han smakade på det. ”Ja.” sa jag. ”Så... Johannes vem är du egentligen och vad vill du mig?” sa jag och han riktade blicken mot mig, eller mot mina ögon som han i sina tankar sa, vill du verkligen veta det? Men sedan fortsatte han. ”Jag trodde du hade förstått det när jag sa, hälsa er drottning välkommen.” Så han menade verkligen det när han sa att jag var hans drottning. Han tog sin hand och la den mot min kind. Hur mycket jag än ville vända mig om och springa iväg så gick det inte. Han var ju så..... jag kunde bara inte, och han visste det.
Han lutade sitt huvud närmare mitt och innan jag hunnit reagera så var hans läppar tryckta mot mina. Och jag måste erkänna att det var det bästa som hänt i mitt liv. Jag ville inte att han skulle sluta men det gjorde han. Men jag vet att han egentligen inte heller ville sluta, för precis som mig blev han generad. Fast det var hans som kysste mig och inte tvärtom. Han tog bort sin hand från mitt ansikte och bakade ett steg, men han stod fortfarande nära, tillräckligt nära för att jag skulle kunna döda honom eller kyssa honom. Men skulle jag verkligen kunna döda Johannes bara för att han var ledare över dom?
”Jag ska berätta för dig om det är det du vill, Jarrah.” Va, vänta lite nu, tänkte han berätta? Tänkte konungen över monstrerna verkligen berätta vad det var som pågick, eller var det ett knep för att få mig att tveka? ”Jaså? Så vad är det jag vill veta då?” frågade jag honom. Han nickade som en signalering till monsterna att dom skulle gå. Och lika fort som dom alla kommit så försvann dom och endast konungen själv och jag var kvar. ”Fråga på.” sa han med ett ganska svårtolkat utryck. Antingen var han tveksam och undrade vad jag skulle fråga eller så var han rädd för vad han skulle svara.
”Ja till att börja med förklara hur en människa kan vara ledare till monstrerna.” han log, ett sådant där självsäkert leende igen, jag hade frågat precis det han ville. Men han kanske inte är medveten om att jag hade många fler frågor. ”Ja det ja, du vet ibland glömmer jag bort det, lustigt eller hur?” han flinade som om han precis sagt något roligt. Men jag skrattade inte. ”Jag är ett halv monster” sa han sedan. Halv monster, Johannes? Jag kanske inte är den smartaste personen när det kommer till monster men allvarligt talat halv monster, vad är det? ”Kan du förklara lite mer exakt, vad ett halv monster är.” frågade jag. ”Okej, visst men det är verkligen inte så speciellt. Det finns många av oss” han sa det som om det vore det mest uppenbara som fanns. ”Det är när antingen ens mamma eller pappa är monster och den andre är människa. Inte så svårt att förstå eller?” Nu log han det där alltför självsäkra leendet igen, som om det här vore ett spel och han visste att han skulle vinna. ”Jaha. Nästa fråga, varför är jag här och var så snäll och förklara begreppet drottning och vad det har att göra med mig.” sa jag. Han kanske inte märkte det själv men jag såg att hans leende inte längre var lika stort och självsäkert längre. Gulligt jag känner honom inte ens och jag lägger redan märke till sådana saker.
Jag undrar vad han tänker ge mig för svar nu då. Jag hoppas jag har sänkt hans självförtroende tillräckligt för att han ska bli en aningen nervös och bara råkar säga något som han inte hade planerat att säga. T.ex att allt det här är ett trick och att jag inte borde lita på honom. Men tydligen hade jag fel. ”Ja vad tror du själv Jarrah? Du är här eftersom du är min drottning och du är min drottning eftersom jag har valt dig. Inte så svårt att förstå eller hur?” Johannes hade sagt det som om det vore det mest naturliga i hela värden. Men jag hade ingen lust att stanna i monstrernas värld i all evighet med den där snofsiga typen. Fast å andra sidan skulle väll det bli så vare sig jag ville eller inte eftersom jag var fast i den här hålan. Trevligt. Det verkade som om Johannes väntade på ett svar eller en ny fråga, men jag hade fått nog av den här frågeleken nu.
”Ja men jag vill inte vara din drottning, så du får allt ta och leta redan på någon annan hördu.” Johannes leende övergick till en min som såg så plågat ut att jag bara skulle vilja ta tillbaka vad jag just sagt, för att få honom att le igen. ”Men jag vill inte att du går, Jarrah.” svarade han. ”Men... jag vill inte vara i monstrernas värld resten av mitt liv, jag vill vara normal och gå i skolan, vara med mamma, pappa och min lillebror, jag vill göra allt det där Johannes. Förstår du!?” han nickade till svar och jag kunde känna hur mitt hjärta börjat slå otroligt fort. Varför var det så här? Varför mådde jag så dåligt bara för att jag sagt nej? Han var en av dom och jag skulle ju döda honom, eller? ”Jag är ledsen...” sa jag. ”Jag med.” svarade Johannes.
Jag vaknade av att solens strålar lös mig i ögonen. Jag öppnade ögonen och satte mig upp. Jag var i mitt sovrum. Hade allt bara varit en dröm?
Efter den dagen så såg jag aldrig monstrerna mer. Jag drömde aldrig några mardrömmar om monster heller. Men ibland drömde jag om honom, Johannes. Han satt på sin tron i monstrernas land och hans blick var full av sorg och besvikelse. Då bestämde jag mig en dag för att gå tillbaka. Jag sket i vad min mamma sagt om monstrerna och allt det som alla varnat mig för. Monster är odjur, dom dödar, det enda dom är ute efter är ditt liv, dom tar med dig till sin hålla och efter det kommer du aldrig tillbaka. Johannes var inte som dom, han var som mig, annorlunda.
© Jenne
