Den tysta konungen

Den Tysta Konungen

Solen stekte på och Mirjam visste att det skulle bli en härlig dag, en riktigt varm en. Mirjam vände sig om och tittade i riktning mot grottan. ”Jaså han är inte än” tänkte Mirjam men så plötsligt hörde hon honom kommandes genom grottan. Hans hovar klappade mot sten golvet och när han kommit upp så såg han Mirjam. Han gnäggade högt som om han inte sett henne på en hel livstid. Fast det var ju sant, till hälften i alla fall. Mirjam rest sig upp från stenen där hon suttit och började gå emot honom. Hans vita långa man skimrade i solljuset och han såg precis ut som han gjort för 3 år sedan. När hon var ungefär två meter ifrån honom stannade hon. Under några få sekunder stannade allt runtomkring och det enda Mirjam kunde se var ansiktet som en gång funnits, ansiktet som tillhört hennes älskade. Mirjam sträckte fram sin hand och nuddade vid hans mule. ”Jag har längtar efter dig, Dimitri” sa hon och strök honom över mulen. 

Hon satte sig upp och snart var hon långt bortom skogarna, haven och bergen som skilde kungarikena åt. Det var som att flyga, marken under henne svischade förbi och hon kände sig friare än någonsin. Det var som om hon helt plötsligt slitits in i en underbar saga. Hon hörde hur hennes hjärta pumpade i bröstet och hur hennes ögon tårades, inte bara på grund av vinden utan även på grund av att hon visste att när skymningen kom skulle sagan ta slut. När dom nådde den yttre gränsen så stannade han plötsligt. Mirjam visste varför. Han kunde inte korsa gränsen eftersom den höll honom kvar. Mirjam hasade nedför hans rygg och ställde sig bredvid honom. ”Jag är ledsen” sa hon utan att riktigt veta varför. Han gnäggade lågt som om han inte ville att hon skulle börja klandra sig själv. ”Men det är mitt fel. Om jag inte hade.... om jag” Mirjam kände hur tårarna kom och välde nedför hennes kinder.  Han vände sitt vackra huvud mot henne och lade det på hennes axel, som om han gav henne en kram. Mirjam tog sin handflata och torkade bort tårarna. Han visste vad hon gjort då, för 3 år sedan. Han visste att om hon inte hade gjort det så skulle det aldrig ha blivit som det blev, men ändå trots det så stod han där. Han var så förståelig och tittade på henne med samma mörka ögon som alltid. 

”Det finns en sak till” sa hon. Han tittade fortfarande på henne men hon förstod att han inte riktigt hängde med längre. ”Det finns något som ja måste visa dig” fick hon fram men hon sa inget mer. Han skulle ändå få reda på det. Hon satte sig på hans rygg igen och tillsammans begav dom sig tillbaka till grottan.

Bredvid grottan fanns en liten stuga, det var Mirjams. En gång hade den även till hört honom, men eftersom han vart förvandlad så kunde han inte stanna. Han hade vart tvungen att gå ned i grottan och där hade han vart tvungen att stanna, ända sedan den dagen då allt hade börjat. ”Vänta här” sa hon till honom, sedan gick hon in i stugan. Efter en stund kom hon tillbaka men inte  ensam, med sig bar hon ett litet barn, en pojke. ”Det här är det jag skulle visa dig” sa hon. I just det ögonblicket då hon sagt det så hade bittarna fallit på plats i hans huvud. Han gick fram till dom båda och lade huvudet mot den lilla pojkens rygg. Mirjam fick ännu en gång tårar i ögonen. ”Jag är så ledsen, jag borde ha sagt något till dig förut, men jag.... vågade aldrig” Mirjam tryckte den lilla pojken mot sig. Han tittade på henne, varför hade hon inte nämnt det här tidigare. Varför hade hon inte vågat, den lilla pojken var ju hans, hade han inte rätt att få reda på det?

”När jag.... när jag förstod att jag. Att jag hade honom så blev jag så fruktansvärt rädd. Jag var rädd att dom skulle ta honom ifrån mig. Han är ju din son, konungen av Lindrits son.” Hon väned blicken mot honom och han förstod. Som alltid så förstod han att hon hade gjort det för den lilla pojkens bästa. Han tittade på den lilla pojken i Mirjams famn. Han hade vanligt brunt hår som hans mamma men hans ögon, dom var lika mörka som natten, det var samma ögon som konungen av Lindrit hade haft. Han tittade ennu en gång på Mirjam. I sina tankar sa han ”Tiden är snart ute” och det verkade som om hon hört honom. Eftersom det sista hon sa till honom var ”Hans namn är Zedrick” samma namn som han hade haft, innan han förvandlats, på den tiden så han hade vart konung. På den tiden då han hade vart människa. Han vände sig mot grottan och hörde hur den kallade på honom. Sedan gav han sig av mot grottan där han var tvungen att vara innan solen gått ned. Innan han gick ned så vända han sig en sista gång mot dom som han älskade och han såg att inte bara hon tittade på honom utan även den som en dag skulle förstå vad som egentligen hänt och vem hans far egentligen var. 

När hon såg honom gå ned i grottan igen så kändes det som om hennes hjärta förlorade den där känslan av frihet som hon tidigare känt. I sin tankar sa hon ”En dag min älskade så kommer jag veta hur din förbannelse ska brytas och då kommer vi ännu en gång kunna vara tillsammans” sedan viskade hon till sin son ”En dag Zedrick kommer vi att kunna få konungen Dimitri Zedrick Drakhjärta att återvända, det vet jag” 

Efter många år stod dom nu där. På samma plats som för 5 år sedan. Han höll sin mamma i handen och hans hjärta tog hela tiden ett extra skutt. Han visste att nu för första gången på 8 år skulle han far äntligen komma ut som den han egentligen var. Han hade träffat honom några gånger tidigare, men nu tack vare hans mor så var förbannelsen bruten. Plötsligt kom det ljud inifrån grottan, den här gången var det inte hovar man hörde, det var steg. 

När han klev ut ur grottan såg han dom stå en bit bort. Han såg hur tårarna rann nedför bådas kinder och han visste att även hans gjorde det. Han började springa mot dom och dom lika så. Han tog dom båda i sin famn och för första gången på 8 år kudde han höra sitt egna skratt. 

 

AV: Jenne (det här är en väldigt gammal novell som jag gjort, så den är inte direkt bra xD)