lördag 23 augusti 2014

Systrar för alltid


Rani

Jag kan inte... jag kan inte se ljuset. Jag har försökt men jag hittar det inte. Allt är så nytt så annorlunda på något vis. Det som om jag inte kan lämna den här värden....

Nora

Jag vaknade upp, det kändes som om allt i mitt huvud snurrades runt. Jag såg mig omkring i mitt rum. Ingenting ovanligt allt såg ut som det brukade göra kläder på golvet, papper utsprida på golvet, planscher på garderoben. Det enda som inte brukade vara där var min nya affisch med den nya pop gruppen på. Jag hade köpt den dagen innan på butiken som låg bara några kvarter bort. Det som hade fängslat mig var deras snygga sångare som var på mitten. Hans korta blonda hår med svarta spetsar och grön-blåa ögon som var otroliga var anledningen till varför jag valde just den. Affischen skulle såklart sitta på väggen som var rakt framför sängen så att jag skulle kunna se honom direkt när jag vaknat och satt mig upp. Han hette Markus och var den snyggaste sångaren som fanns det tyckte alla. Men mitt i tänkandet såg jag något som nästan svepte sig förbi framför mig. Nästan som ett....... ett
-SPÖKE! 

Rani

Jag var tvungen att på något sätt berätta. Men hon kunde inte förstå mig.... hon var så långt bort men ändå nära. Vi var ju systrar så hon borde väll kunna förstå. Jag vill inte vara kvar, jag måste få frid innan jag blir kvar här för evigt. Men jag kunde inte skrämma henne även om det var det ända jag gjorde så fort jag försökte få kontakt med henne. Som alldeles nyss. Om jag bara kunde berätta för henne så jag kunde komma härifrån. Nora på något sätt måste jag prata med dig annars kommer jag aldrig till mamma och pappa.

Nora

Jag andades inte lika hastigt längre men jag kunde fortfarande inte röra på mig. Jag kunde inte tro det varför hända allt mig.. först min familj och nu det här.
-VARFÖR!
Jag började gråta och någon gång måste jag nog ha somnat om för det enda jag minns efter det är att ha vaknat. Jag kollade på klockan som satt på vägen i klass rummet. Lektionen var snart över och då kunde man gå hem om man nu skulle kalla barnhemmet för hem. Efter att mina föräldrar och min syster dött i en olycka så tog min farfar mig till ett barnhem. Han sa att det var det enda som han kunde göra för att jag skulle få det så bra som möjligt. Men jag är bara olycklig där, jag har inga vänner inte en enda. Fast jag förstår min farfar han är väldigt gammal och har på sista tiden mått väldigt dåligt så han vill nog inte att jag ska behöva tro att allt ska bli bra ifall han dör så jag skulle behöv skiljas från någon mer och inte veta vart jag skulle hamna. Det gjorde mig gråtfärdig bara av att tänka tanken på att ha förlorat min familj och tanken på att farfar kanske snart skulle försvinna han med. Lektionen var slut, alla reste sig upp och lämnade rummet men jag satt kvar. Katja stannade av någon konstig anledning kvar. Katja var ganska ny i min klass hon hade inga vänner. Jag hade hört folk prata om henne, det verkade som om det fanns något magiskt med henne något som ingen riktigt kunde förklara. Vissa av killarna i klassen sa att hon kunde se och höra dom döda. Jag själv visste inte om det var möjligt ens men...
-Någon letar efter dig.
-Vad menar du, varför pratar du med mig. Du är konstig!
Jag reste mig hastigt upp och nästan sprang därifrån. Vad menade hon med att någon letade efter mig. Jag kunde inte längre hålla gråten inombords varför, varför?! Vad var det som hände menar hon att någon helt plötsligt letar efter mig. Jag skyndade mig till mitt skåp, tog mina saker och traskade mig iväg mot barnhemmet som ligger på andra sidan av en skog som slingrade sig igenom staden där jag bor. När jag kommit en bit in i skogen så saktar jag ner och stannar ett tag. Plötsligt hörde jag något bakom mig något som gick omkring eller nej något gick emot mig. Jag vände mig om även om jag inte ville så var jag tvungen att se vem det var. Det var Katja igen.
-Vi måste prata. Sa hon
-Om vad, jag vill inte prata med din försvinn!
-Någon letar efter dig.
-Sluta säga så, vem är det som letar efter mig!
-Rani...
Jag kunde inte tro vad hon just sagt, hur visste hon vem min syster var?


AV: Jenne

Det var tänkt att det kanske skulle bli en del två, men nu har det gått nästan två år sedan jag skrev den här novellen... så antagligen kommer det aldrig bli någon del två, haha :D

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar