Den tysta konungen

Den Tysta Konungen

Solen stekte på och Mirjam visste att det skulle bli en härlig dag, en riktigt varm en. Mirjam vände sig om och tittade i riktning mot grottan. ”Jaså han är inte än” tänkte Mirjam men så plötsligt hörde hon honom kommandes genom grottan. Hans hovar klappade mot sten golvet och när han kommit upp så såg han Mirjam. Han gnäggade högt som om han inte sett henne på en hel livstid. Fast det var ju sant, till hälften i alla fall. Mirjam rest sig upp från stenen där hon suttit och började gå emot honom. Hans vita långa man skimrade i solljuset och han såg precis ut som han gjort för 3 år sedan. När hon var ungefär två meter ifrån honom stannade hon. Under några få sekunder stannade allt runtomkring och det enda Mirjam kunde se var ansiktet som en gång funnits, ansiktet som tillhört hennes älskade. Mirjam sträckte fram sin hand och nuddade vid hans mule. ”Jag har längtar efter dig, Dimitri” sa hon och strök honom över mulen. 

Hon satte sig upp och snart var hon långt bortom skogarna, haven och bergen som skilde kungarikena åt. Det var som att flyga, marken under henne svischade förbi och hon kände sig friare än någonsin. Det var som om hon helt plötsligt slitits in i en underbar saga. Hon hörde hur hennes hjärta pumpade i bröstet och hur hennes ögon tårades, inte bara på grund av vinden utan även på grund av att hon visste att när skymningen kom skulle sagan ta slut. När dom nådde den yttre gränsen så stannade han plötsligt. Mirjam visste varför. Han kunde inte korsa gränsen eftersom den höll honom kvar. Mirjam hasade nedför hans rygg och ställde sig bredvid honom. ”Jag är ledsen” sa hon utan att riktigt veta varför. Han gnäggade lågt som om han inte ville att hon skulle börja klandra sig själv. ”Men det är mitt fel. Om jag inte hade.... om jag” Mirjam kände hur tårarna kom och välde nedför hennes kinder.  Han vände sitt vackra huvud mot henne och lade det på hennes axel, som om han gav henne en kram. Mirjam tog sin handflata och torkade bort tårarna. Han visste vad hon gjort då, för 3 år sedan. Han visste att om hon inte hade gjort det så skulle det aldrig ha blivit som det blev, men ändå trots det så stod han där. Han var så förståelig och tittade på henne med samma mörka ögon som alltid. 

”Det finns en sak till” sa hon. Han tittade fortfarande på henne men hon förstod att han inte riktigt hängde med längre. ”Det finns något som ja måste visa dig” fick hon fram men hon sa inget mer. Han skulle ändå få reda på det. Hon satte sig på hans rygg igen och tillsammans begav dom sig tillbaka till grottan.

Bredvid grottan fanns en liten stuga, det var Mirjams. En gång hade den även till hört honom, men eftersom han vart förvandlad så kunde han inte stanna. Han hade vart tvungen att gå ned i grottan och där hade han vart tvungen att stanna, ända sedan den dagen då allt hade börjat. ”Vänta här” sa hon till honom, sedan gick hon in i stugan. Efter en stund kom hon tillbaka men inte  ensam, med sig bar hon ett litet barn, en pojke. ”Det här är det jag skulle visa dig” sa hon. I just det ögonblicket då hon sagt det så hade bittarna fallit på plats i hans huvud. Han gick fram till dom båda och lade huvudet mot den lilla pojkens rygg. Mirjam fick ännu en gång tårar i ögonen. ”Jag är så ledsen, jag borde ha sagt något till dig förut, men jag.... vågade aldrig” Mirjam tryckte den lilla pojken mot sig. Han tittade på henne, varför hade hon inte nämnt det här tidigare. Varför hade hon inte vågat, den lilla pojken var ju hans, hade han inte rätt att få reda på det?

”När jag.... när jag förstod att jag. Att jag hade honom så blev jag så fruktansvärt rädd. Jag var rädd att dom skulle ta honom ifrån mig. Han är ju din son, konungen av Lindrits son.” Hon väned blicken mot honom och han förstod. Som alltid så förstod han att hon hade gjort det för den lilla pojkens bästa. Han tittade på den lilla pojken i Mirjams famn. Han hade vanligt brunt hår som hans mamma men hans ögon, dom var lika mörka som natten, det var samma ögon som konungen av Lindrit hade haft. Han tittade ennu en gång på Mirjam. I sina tankar sa han ”Tiden är snart ute” och det verkade som om hon hört honom. Eftersom det sista hon sa till honom var ”Hans namn är Zedrick” samma namn som han hade haft, innan han förvandlats, på den tiden så han hade vart konung. På den tiden då han hade vart människa. Han vände sig mot grottan och hörde hur den kallade på honom. Sedan gav han sig av mot grottan där han var tvungen att vara innan solen gått ned. Innan han gick ned så vända han sig en sista gång mot dom som han älskade och han såg att inte bara hon tittade på honom utan även den som en dag skulle förstå vad som egentligen hänt och vem hans far egentligen var. 

När hon såg honom gå ned i grottan igen så kändes det som om hennes hjärta förlorade den där känslan av frihet som hon tidigare känt. I sin tankar sa hon ”En dag min älskade så kommer jag veta hur din förbannelse ska brytas och då kommer vi ännu en gång kunna vara tillsammans” sedan viskade hon till sin son ”En dag Zedrick kommer vi att kunna få konungen Dimitri Zedrick Drakhjärta att återvända, det vet jag” 

Efter många år stod dom nu där. På samma plats som för 5 år sedan. Han höll sin mamma i handen och hans hjärta tog hela tiden ett extra skutt. Han visste att nu för första gången på 8 år skulle han far äntligen komma ut som den han egentligen var. Han hade träffat honom några gånger tidigare, men nu tack vare hans mor så var förbannelsen bruten. Plötsligt kom det ljud inifrån grottan, den här gången var det inte hovar man hörde, det var steg. 

När han klev ut ur grottan såg han dom stå en bit bort. Han såg hur tårarna rann nedför bådas kinder och han visste att även hans gjorde det. Han började springa mot dom och dom lika så. Han tog dom båda i sin famn och för första gången på 8 år kudde han höra sitt egna skratt. 

 

AV: Jenne (det här är en väldigt gammal novell som jag gjort, så den är inte direkt bra xD)

Har last ut Eld

Så... jag har läst ut Eld och jag vet inte var jag ska börja! Jag ska skriva om boken senare (+ en massa andra böcker) när jag orkar (will never happen)....

Jag stör mig dock på några saker... eller 2 som jag kan komma på nu då...

SPOILER VARNING! (Markera för att läsa)
Varför dog Ida!? Liksom jag hade nyss börjat gillat henne (trodde aldrig att jag skulle gilla henne för hon verkade så.... ja... hon var hemsk, men jag började gilla henne på slutet och så PANG!!!! Så dör hon och jag sitter där och är liksom whut... Jag stör mig på att just när man började gilla henne så dör hon >.< Och andra saken jag stör mig lite på är den/dem som sa till Ida att hon skulle bli fri när allt var över eller liknande. Jag tror det var där jag typ fattade att något skulle hända med henne och sen dog hon ju så det blev.... alltså jag tycker bara förstörde (T^T) För efter att de sagt det så satt jag hela tiden och väntade på att något skulle hända med henne och så hade jag rätt! HON DOG!... nu måste jag läsa den sista boken och se vad som händer xD 

Slut på spoiler ^_^

Okej så det var allt just nu... måste läsa den sista boken, måste läsa xD Jag har dessutom försökt få Emme att ta bilder på böckerna hon fick när hon fyllde år... men hon har fortfarande inte gjort det xD Haha. Men vi får se hur det blir med det.


Bye bye ^_^

Bok inköp~

       

Bok inköp (Jenne)

För ett tag sedan så köpte jag på mig två böcker (BAKA! Du ska ju inte köpa mer böcker! "-Jag vet!").

Jag har redan läst Hämnden men böckerna kostade bara 5 kronor styck (Biblioteket hade loppis, haha). Den andra boken Pojkarna är en bok jag har tänkt att läsa, men som jag aldrig haft tid eller ork att läsa. Förhoppningsvis kommer jag ha tid att läsa den i sommar ^^

Så ja det var mitt bokinköp för den här gången då. Jag tror att jag har gjort en recension på Hämnden förut men jag vet inte... i fall jag har gjort en recension så kommer den komma hit snart ^^

Böcker 2014

Ja jag var inne lite på goodreads och tittade lite bland de böcker som kommer ut nu 2014 och direkt hittade jag en som jag känner att jag bara måste läsa, sedan så såg jag förut att Mimmi skrev om en bok (som jag bara måste läsa också). Ni kan ju se dem här på bilderna under.

  Jag har nyss läst Under the Never sky och den var faktiskt väldigt bra. Men jag störde mig på slutet för att ja det kändes inte som ett slut OCH NU FATTAR JAG VARÖR, haha. Det kommer alltså en andra del... jag måste läsa den känner jag... måste! :D

 Såg om den här boken på Mimmis blogg och alltså.... WHUT!? En fjärde del? Var det bara jag som trodde att det var slut, the end, klart? Verkar som om det inte var det... nu känner jag att jag måste läsa den bara för att få reda på slutet, eftersom att det gamla slutet inte var slutet.

 Jag gillar faktiskt Lauren Oliver ganska mycket, hon är en väldigt duktig författare. Så jag tror att jag kommer läsa den här boken också i år (om jag får chansen xD).

Ja jag har inte läste den här serien men jag råkar veta att Emme, min syster, älskar serien. Så jag tror att hon kommer bli ganska nyfiken på den här samlingen av fem korta historier som handlar om.. ja jag tror det handlar om samma saker som i de andra böckerna eller att de beskriver mer eller liknande (svårt att tolka xD). I alla fall så tror jag att hon i alla fall kommer ta en titt på den och se om den verkar intressant :p

När jag vaknar finns du inte

Författare: Cat Patrick
Antal sidor: 252
Originaltitel: Forgotten
Översättare: Ylva Kempe
Första meningen: Är det inte meningen att fredagar ska vara bra dagar?

Handling, (Baksida av boken):

Tänk om varje dag börjar med att du glömt allt du gjorde igår...

Varje kväll när sextonåriga London Lane går och lägger sig suddas hennes minne av vad som hänt under dagen ut. Kvar blir bara minnen av framtiden, korta bildsekvenser som flimrar förbi. Synen av en begravning får henne ur balans. Vems död är det hon bevittnar? Sin egen? Eller nye pojkvännens? Och varför finns inte han med i hennes framtid? London inser att hon är tvungen att gräva i det förflutna. Varför försvann hennes minne när hon var fem? Vad var det egentligen som hände då?

Omdöme:
Den här boken var faktiskt mycket bättre än vad jag förväntade mig att den skulle vara. Vilket var väldigt bra :)


Tempot var bra och själva historien var ju väldigt coolt men ändå icke-coolt :p Alltså coolt i som att det var en bra idé att skriva en bok om det här, och icke-coolt som i att det skulle vara hemsk om man verkligen glömde allt man vart med om under dagen.

Karaktärerna i boken var  helt okej, har i alla fall inget dåligt att säga om dem.

När jag kommit in i boken så fastnade jag verkligen och det är ju något bra, eller hur?

Ja i alla fall mitt betyg till "När jag vaknar finns du inte" blir  + 1/2 äpple :D

Jenne

Anteckningsblocket

Anteckningsblock

Tillhörande Clara

 

Dagens att göra lista!

•Städa rummet

•Ringa Mike

•Försöka uthärda den här sommaren!

Dagbok dag 1 Och ja nu är detta anteckningsblock även en dagbok!

Nu har man kommit till sommar lägret. Ja det är väll som jag hade tänkt mig. Dom har sagt att man inte får gå någon stans utan att förts meddela ledarna. Man får inte vara ensam heller verkar det som. Jag kan bara inte vänta tills den här vistelsen är över, dessutom får jag inte glömma att ringa Mike. Tänk det har gått 12 dagar sen jag sist såg honom. Dumma läger, det har förstört allt. Sommar lovet är snart slut och jag har knappt hunnit göra något! Lägret är ju för människor som är så kallade ”Deprimerade”! Bara för att man har eller ”hade” en farsa som tog livet av sig, ens mamma som dog när man var 3 och för att ens 2 bröder hamnat hos både psyket och fängelse så betyder det inte att man har problem och är så kallad ”DEPRIMERAD”. En dag kommer jag i alla fall komma bort från det här skit lägret och då kommer jag kunna vara tillsammans med Mike igen. Okej nu får det inte plats något mer.

 Dag 5

Nu har man varit och paddlat kanot, vad nu det ska vara bra för. Inte hade jag kul i alla fall dessutom var min så kallade ”paddel kompis” inte där. Ha paddel kompis vilken idiot kom på den idéen egentligen? inte jag. Nu är det bara 9 dagar kvar..... hur ska jag orka? 

Dag 9

Nu har man minsann gjort det dom tjatat så länge om. Jag har talat ut mina ”problem” med en ”vän” med andra ord hittade jag någon som verkade vettig, hur nu det är möjligt. Hon heter Maria och bor i en av de andra stugorna på den västra delen av ön. Hon har kommit hit eftersom hennes kille tog självmord, fast polisen tror att det var ett mord. Det sa i alla fall Maria. Hon sa att hennes kille typ alltid varit lite mysko fast då kan man ju undra varför hon var tillsammans med honom? Hon och jag började i alla fall snacka eller vi blev tvingade att snacka med någon och det råkade bara bli just vi två. Hon verkar ganska schyst faktiskt även om hon verkar ha lite problem när det kommer till ilska. För några dagar sen såg jag henne typ smälla till en av dom där över sminkade tjejerna, Nina tror jag att hon hette. Undrar varför? I alla fall nu är det bestämt att vi på den sista dagen ska gå till klipporna. Maria har sagt att hon ska visa mig ett hemligt ställe där man slipper ledarna och alla konstiga människor som faktiskt tror att det här skitlägret kommer hjälpa dom på ett eller annat sätt. God Natt

Dag 12

Idag så var jag Maria och hennes ”nya” kille ute vid änden på ön. Vi tände en eld och satt sen och grilla och sjung konstiga sånger som handlade om allt. Sen kom några andra som jag inte hade en aning om vilka det var. Det var 2 tjejer och 4 killar. jag tror att dom var fulla, det verkade i alla fall så när en av dom försökte kyssa mig. Vilket äckel, efter ett tag gick jag tillbaka hit till mitt sovrum som jag numera delar med Linnea. I över morgon är det sista dagen som tur är. Jag tror inte jag skulle ha stått ut en vecka till. Just nu längtar jag bara efter Mike och Donna (Min hund) Ja antecknings blocket nu är det dags att sova så att det blir morgon någon gång. 

18/6 2018

Jag visste att det skulle bli som det blev egentligen. Mitt anteckningsblock. Jag är 23 idag men det skulle ha kunnat slutat där när jag var 17. Den dagen, den sista dagen på lägret var sista gången jag skulle se på mitt liv så som jag gjorde innan. Nu vet jag att jag hade tur.... nej jag hade inte tur det var jag, jag som faktiskt tog tag i mitt huvud och stannade upp en gång för alla och såg allt som jag missat. Jag hade kanske inte överlevt den dagen ifall jag hade gett upp. När jag var 17 så kändes det som att det aldrig fanns något svar. Det ända som man kunde göra var att ge upp och släppa taget, men om jag inte hade kämpat så skulle allt jag så gärna ville ha gått förlorat. 

Jag ska nu, mitt anteckningsblock berätta vad som hände den här dagen för 6 år sedan. 

Det var den sista dagen på lägret och alla hade därför gått till klipporna som låg en bra bit bort från stugorna. Jag gick med Maria eftersom hon var egentligen den ända som jag kände, trodde jag. När vi kom till klipporna var hon väldigt ivrig att få vissa mig det ”det speciella” stället som visade sig ligga nedanför klipporna.

 När jag och Maria kom dit frågade hon mig genast. ”Så vad tycker du, är det inte fint och enskilt. Man slipper alla dom där äckelungarna” Jag visste självklart inte direkt vad jag skulle svara och när Maria såg det var det som om hon skiftade från att ha varit en ”ängel” till en djävul. Hon sa med spydig röst ”Är det något som inte stämmer? Kanske det är för icke passade till vår lilla prinsessa!” Jag frågade direkt om vad hon menade. Men den Maria jag trott mig känna var som bort blåst och nu fanns bara en väldigt skrämmande människa framför mig. ”Jag vet att du försöker sno Simon från mig” Simon var Marias nya kille som av någon anledning aldrig dök upp till platsen.

Jag hade tidigare fått höra från en av hans vänner, Tim (Killen som hade försökt kyssa mig) något i den här stilen ”Simon? Sist jag såg honom bråkade han och Maria, det sista han sa till mig var att hon måste ha blivit knäpp!” Vad menade du med det, hade jag sagt till honom därav han svarat ”Hon hade hotat honom ett par gånger, sist med kniv. Det skulle inte förvånat mig ifall han gjort slut med henne och nu inte vågar visa sig.” Men så var inte fallet. Simon var död. Maria hade mördat honom 2 dagar innan natten då vi vart på änden av ön. Det var även Maria som mördat sin ”gamla” pojkvän, han hade inte tagit självmord. Maria var psykiskt sjuk, det kan man nog antagligen förstå eftersom hon dödat 2 personer och hon verkade knappast känna någon skuld över vad hon gjort. Okej åter till vad som hände. 

Vi började bråka och en stund senare hoppade hon på mig och jag föll. Hon försökte kväva mig och höll hårt omkring min hals. Jag försökte slita mig loss men det gick inte, hon var för stark. Jag kände hur huvudet blev tyngre och hur luften försvann och allt blev mer och mer suddigt. Under en kort stund var jag på väg in till döden. Hur jag vet det? jag såg hur livet spolades upp framför mig allt som hänt, både bra och dåligt. Jag såg mamma, pappa, mina bröder, Doris och Mike. Allt bara kom utanförvarning och någonstans när jag var nära döden så förstod jag att jag inte ville ditt.

Jag ville leva hur hårt och tufft det än var jag ville inte dö. Det var inte min tid och som i ett trollslag var jag tillbaka i verkligheten med Maria som höll om min hals. Jag tittade runtomkring mig i hop om att det skulle finnas en sten eller något annat att slå henne med. Höger om mig bara några decimeter ifrån min arm låg en ganska tjock pinne. Jag sträckte mig efter den men samtidigt som jag försökte lyfta upp den så kände jag hur tung den egentligen var och luften var på väg att ta slut. ”Du kommer ingenstans Clara, det är slut!” Nej det var inte slut tänkte jag svingade pinnen så hårt jag kunde mot Maria.

Den träffade henne med sådan kraft att hon tappade taget och ramlade, rakt ned i vattnet. Sedan kom hon inte upp. Jag andades häftigt och kände åter igen hur luften och kraften kom tillbaka. Ingen hade hört eller sett vad som hänt eftersom platsen låg ganska långt ifrån klipporna där dom andra var. Jag reste mig upp på mina svaga ben och hasade bort mot den riktning där klipporna låg, där de andra var. Den första som såg mig var Tim och när han såg mig var han nästan på väg att svimma tror jag. han bara pekade och direkt när de andra såg mig så började skriken och ledarna sprang direket fram till mig. Det verkade som om alla trodde att jag skulle dö men det var inte jag som hade dött.

För jag hade kämpat för livet och livet hade därför kämpat för mig.

AV: Jenne

Om oss!

Så vi som driver den här bloggen är Jenne & Emme :)

Vi är två systrar som båda älskar att läsa och allt som har med böcker att göra.

Jenne: Jag gillar inte bara att läsa utan även att skriva :) Så jag kommer lägga upp mina noveller som jag gjort här på bloggen. Jag kommer nog även vara den som skriver mest på bloggen eftersom Emme inte orkar blogga särskilt ofta :p Så ja det var lite fakta om mig... säger vi

Emme: Jag älskar att läsa. Jag läser hela tiden, i alla fall enligt Jenne. Jag kommer inte skriva så mycket på den här bloggen eller jag kommer nog skriva lite då och då.







Ja i alla fall så är det här våran blogg och vi hoppas att ni gillar den :) Vi läser även några andra bokbloggar, för att vara mer exakt de här:

http://minbokkista.blogspot.se











http://bookfinger.blogspot.se











http://boklyckan.blogspot.se










De har super fina bokbloggar, så vi rekommenderar er att ta en titt på dem :)