onsdag 11 juni 2014

Min sista skoldans (Novell av Jenne)


Min sista skoldans

Äntligen sista veckan på terminen, jag bara längtar efter vinterlovet just nu. Tänk bara på alla dom roliga sakerna som jag ska göra och allra bäst är att Jonas kommer vara med för första gången på 3 år. Att man kan sakna sin bror så mycket är otroligt konstigt. Fast han är ju en bästa storebrorn i världen. Jag är så lycklig, ja faktiskt jag är nog den lyckligaste tjejen i hela världen.
 
Cassandra den lyckligaste tjejen i hela universum! Men det mest fantastiska är nog ända skoldansen på onsdag kväll. Jag trodde aldrig att Teo, den snyggaste killen i klassen skulle bjuda ut mig. Jag menar varför skulle han? Han kan ju få vilken tjej han vill för vem kan motstå dom där grön-blåa ögonen och det mörkbruna spikraka håret. Men vad står jag och tänker på skoldansen är om 2 dagar! Vad ska jag ha på mig? Hur ska jag sätta upp mitt hår? och jag måste verkligen köpa en ny klänning, min gamla är ju alldeles för trång. Men jag tar nog en svart klänning. Då slipper jag tänka på hur jag ser ut ifall jag spiller t.e.x bål på mig. ”Bling, Bling” Men vem ringer nu då? ”Hallå? Vem är det jag talar med?” ”Men Cass det är jag Mel!” ”Å Melanie varför ringer du, klockan är ju typ inte ens 7 på morgonen.”
”Men hallå du behöver en klänning. Du vet, skoldansen på onsdag kväll, du och Teo, Daaa” ”Mel tack för ditt erbjudande men jag kan faktiskt välja en klänning själv.” ”Ska vi slå vad eller, möt mig utanför skolan vid 3 okej?” ”Visst, men bara för den här gången. Hej då”
 
Usssh om det finns något värre än att shoppa så är det att shoppa med Mel. Hon ska alltid välja den dyraste eller den kortaste eller den minst döljande klänningen. Inte en chans att jag kommer låt henne styra den här gången. Det ska inte bli som på Max´s poolparty i 8:an när Mel tvingat på mig en alldeles för kort kjol. Max snackade inte med mig på typ 1 år, antagligen hade jag skämt ut mig rejält för hans polare eller så var det för att han gillade mig. 

Sista lektionen är äntligen över. Nu återstår bara mitt andra problem, Mel. ”Men Cass den här då?” ”Nej den är alldeles för tajt” Å hur ska jag stå ut med det här i minst 2 timmar till. ”Mel snälla tvinga mig inte att prova ett plagg till” ”Men du ser ju så bra ut i alla dom här” ”Nej det gör jag inte! Det är du som ser bra ut i dom Mel så sluta tro att du kan ändra på mig. Varför kan du aldrig tänka på hur det känns för mig! Du vet att jag hatar klänningar och allt sådant!”
 
Okej det sista kanske var att ta i lite väll mycket men Mel måste sluta bete sig som min morsa. Jag ställde mig på tå och tittade ut över kanten på omklädnings båset. Jag tittade på henne, hon stod ihop kurat med en vit klänning i famnen, hon hade inte sagt något. Jag tog nog i alldeles för mycket. ”Du har rätt Cass, jag borde nog ta mer hänsyn till hur du vill se ut.” Nu såg jag att hon hade tårar i ögonen som sakta rann ner på hennes kinder. ”Mel jag”
”Det gör inget du har rätt.... men snälla Cass kan du inte prova den här klänningen. Jag tror faktiskt att den skulle passa på dig.” Jag tog emot den vita långa klänningen och tog på mig den samtidigt som jag sa ”Du Mel förlåt” ”Det gör inget jag är också ledsen. Kan jag få se?” ”Visst"
Jag drog undan draperiet samtidigt som min blick fästes bortom Melanie mot dörren. Någon hade nyss stigit in och det var inte vem som helst, det var Teo. Han gick fram till mig och Mel och stannade en bit ifrån, han granskade mig uppifrån och ned sedan sa han ”Du är verkligen vacker i den där, kommer du ha den på dansen?” Jag fick knappt fram ett ord, det var som om jag helt plötsligt tappat rösten
 
”Såklart hon ska, hon kommer vara så vacker att du kommer ångra att du inte bjöd ut henne tidigare” Vänta sa hon just det där till Teo? ”Ja det ångrar jag faktiskt redan men jag är säker på att hon kommer vara vackrast, det är hon alltid.” Sa Teo nyss att han faktiskt ångrar att han inte snackat med mig tidigare och att jag är vacker? ”Ja jag måste gå nu men vi ses ju på onsdag eller hur. Vi ses!” 

I just det ögonblicket kändes allt perfekt, så perfekt att jag nästan glömt att jag snart skulle tillbaks hem till skiten. Efter att Teo gått sa Melanie ”Vad var det jag sa, den passar dig” Tack Mel jag menar det verkligen ibland glömmer jag vilken tur jag har som har en vän som dig. 

Jag öppnade dörren till den lilla lägenheten. Dörren gnisslade när jag sköt upp den. Jag mötes direkt av den där hemska och välbekanta doften av sprit. Det betydde att mammas pojkvän Klas var här. Jag fattar inte varför mamma behåller honom, han gör ju inte ett piss. Ända sen min riktiga pappa stack så har allt varit skit, Jonas började röka när han gick i 6:an, mamma gjorde inte ett dug förutom att sitta på sitt jobb och sura när hon var hemma. Jag själv, ja man kan väll säga att jag bara försvann in i min egna värld.
 
Jag var var/är nästan aldrig hemma förutom när jag ska äta eller behöver byta kläder. Ibland är ju Klas så packad att han försöker göra själv mord. En gång hotade han till och med mamma med en kökskniv. Jonas har  i alla fall skärpt sig. Han bor i Stockholm med sin flickvän Isabel. Jag tror att han är ganska lycklig han är 19 nu så han behöver ju i alla fall inte bo här med mamma och en full gubbe. Ibland undrar jag hur han klarade det. Alltså hur han klarade att gå vidare, jag tror inte att jag någonsin kommer kunna göra det. För att vara ärlig tror jag att det är för att han har Isabel, han har någon som älskar honom. Jag önskar att jag verkligen kunde veta ifall Teo verkligen älskar mig. Då kanske jag skulle kunna förlåta och gå vidare och ha ett normalt liv. 

I kväll gäller det, i kväll är det skoldansen. Jag har nog tillbringat minst 1 timme framför Mel´s spegel. Vi fick skjuts av Mel´s pappa Göran. Göran är verkligen en bra pappa, jag undrar om Mel egentligen vet om hur bra hon har det. Skoldansen skulle hållas i idrottssalen. När vi klev in i salen så var musiken på högsta volym och det var människor över allt. Jag blickade ut över alla människor som stod och dansade för att försöka se Teo. ”Cass han är därborta vid B-utgången” 
 
Jag tittade åt samma håll hon pekat och där var han.”Tack Mel” sa jag och började gå mot Teo.  ”Teo!” nästan skrek jag för att överrösta musiken. ”Cassandra äntligen är du här, wow vad snygg du är, jag menar att du.. ja alltså du är väldigt vacker” När han sa det så blev han röd om kinderna och jag jag blev glad åt att han tyckte så. Vad som hände efter det vet jag inte, eller jo det vet jag.
 
Hur skulle man kunna glömma en sådan kväll och det bästa av allt var att den inte ens var över. ”Jag älskar dig Cassandra” hörde jag Teo säga i mitt öra medan vi stod vid sidan av dans golvet. ”Jag älskar dig också sa jag” Teo hade verkligen förändrat allt. Han var.... det finns ingen som Teo helt enkelt. ”Jag går och hämtar lite bål till dig, okej?” sa Teo. ”Visst, jag stannar här” sa jag. Jag tittade efter honom medan han försvann bland alla människor.

När han gått så kände jag en hand på min axel. Jag vände mig om och bakom mig stod Klas. Hans ögon var röda och han kunde nästan inte stå upp. Han hade aldrig varit så där packad förut, han kan inte bara ha druckit. Sedan såg jag att han höll något under ena armen, ett paket. Sedan sa han ”Din morsa kastade ut mig, hon sa att jag inte var värd ett piss.” Det hade hon minsann rätt i sa jag i huvudet. ”Det är på grund av dig, snorunge det vet du eller hur!” ”Va vad menar du släpp mig!”
 
Han tittade på mig och vinglade till men fick tillbaks balansen i sista sekund, sedan fortsatte han ”Hon sa att hon inte kunde ha kvar mig eftersom du inte ville det och.... det är ditt fel!” I nästa sekund började han böla ”Tyst med dig!” sa jag. Han tittade på mig sen sa han ”Hon kommer ångra det, din morsa och vet du vad det kommer du med.”
 
Sedan tog han fram det han haft under armen och tryckte på en knapp. Sedan small det. Han hade en bomb under armen och han dog. Jag dog. 3 andra oskyldiga dog. Inte Teo och inte Mel det är jag glad för. Sedan begravdes jag antar jag. Jag blev 15 år 4 månader och 8 dagar.
 
Det blev mitt liv och det blev min sista skoldans men det blev också den första gången som jag kände kärlek.
 
 
©Jenne

(Även den här novellen är en äldre, så döm inte xD Tänkte bara lägga upp den här så att ni kan ha den som lite sommar-läsning eller så ^^)

måndag 9 juni 2014

TMI-taggen~ (Jenne)

1.Vad har du på dig?
Svar: Kläder, what els? (=_=)

2.Hur lång är du?
Svar: Vet inte.... jag är längre än 150 i alla fall xD

3.Några piercingar?
Svar: Öronen ^^

4.OTP?
Svar: Anime/Manga, Koreanska pojkgrupper xD
UPPDATERING: K-DRAMAN!!!

5.Favorit TV program/serie?
Svar: Animal Planet och TV 4 Fakta är de kanaler jag tittar mest på men jag har inget direkt favo program. (The Heirs, Koizora Drama etc (orkar inte skriva alla)).

6.Favorit artist/band?
Svar: NU‛EST, BtoB, BlockB, SHINee och så vidare......

7.Någonting du saknar?
Svar: Nej det tror jag inte ^^

8.Favoritlåt?
Svar: Just nu Ring ding dong med SHINee ^^ LYSSNA PÅ DEN!


9.Hur gammal är du?
Svar: 16

10.Favoritskådis?
Svar: Två av dem är Lee Hee-Joon (spelar bland annat Ma Kang-Rim) i Jeon Woo Chi) och Kim Woo-Bin (spelar bland annat Choi Young-Do i The Heirs)

11.Favoritfärg?
Svar: BLÅ xD

12.Hög eller låg musik?
Svar: Låg musik

13.Senaste boken du läste?
Svar: Eld

14.Vad läser du just nu?
Svar: De dödas Imperium

15.Senaste programmet du såg?
Svar: K-Dramat (Koreansk drama) The Heirs


16.Favoritmat?
Svar: Jag gillar svensk-kinesisk mat (alltså den svenska versionen av det xD I Kina smakar det faktiskt inte alls som här hemma xD)

17.Place you want to visit?
Svar: Korea, Japan, Island och Nya Zeeland

18.Sista Senaste platsen du besökte?
Svar: Vet inte, mitt rum?

19.Favoritsötsak?
Svar: Popcorn (det kanske inte direkt är en sötsak... men jag gillar popcorn ^^)

20.Senaste sporten du spelade?
Svar: Jag spelar inte sport, jag sportar inte... jag ogillar att sporta xD


Så... nu ska man tagga folk, men jag har ingen lust att göra det så bye~

onsdag 4 juni 2014

SF-Bokhandeln i Stockholm

Yay! För ett tag sedan var jag och Emme i Stockholm och när vi ändå var där så passade vi på att besöka SF-Bokhandeln ^^ Det fanns så mycket böcker och manga! Jag trodde jag skulle dö xD Det var verkligen super mycket och det skulle ta mer än en vecka för mig att leta igenom allt och hitta vad jag skulle vilja ha :p

I alla fall när vi var där så fick jag faktiskt 4 manga böcker och en annan bok (som jag ska få senare). Emme köpte också lite böcker, dock minns jag inte vilka. Förhoppningsvis skriver hon det här någon gång (eller så får jag tvinga henne ^^).

De 4 manga böckerna jag köpte kommer alla från samma serie, eller vad man ska kalla det. Serien heter I.N.V.U och jag har för mig att den inte kommer från Japan utan från Korea... jag minns inte :p Jag har läst dem nu och jag gillar handlingen och karaktärerna väldigt mycket, synd bara att just bara de 4 första böckerna finns på svenska och inte de andra (T^T)

Ja det här blev ett ganska kort inlägg men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva :p Sorry

 
(Jag äger inte bilderna)

Den tysta konungen


Den Tysta Konungen

Solen stekte på och Mirjam visste att det skulle bli en härlig dag, en riktigt varm en. Mirjam vände sig om och tittade i riktning mot grottan. ”Jaså han är inte än” tänkte Mirjam men så plötsligt hörde hon honom kommandes genom grottan. Hans hovar klappade mot sten golvet och när han kommit upp så såg han Mirjam. Han gnäggade högt som om han inte sett henne på en hel livstid. Fast det var ju sant, till hälften i alla fall. Mirjam rest sig upp från stenen där hon suttit och började gå emot honom. Hans vita långa man skimrade i solljuset och han såg precis ut som han gjort för 3 år sedan. När hon var ungefär två meter ifrån honom stannade hon. Under några få sekunder stannade allt runtomkring och det enda Mirjam kunde se var ansiktet som en gång funnits, ansiktet som tillhört hennes älskade. Mirjam sträckte fram sin hand och nuddade vid hans mule. ”Jag har längtar efter dig, Dimitri” sa hon och strök honom över mulen. 

Hon satte sig upp och snart var hon långt bortom skogarna, haven och bergen som skilde kungarikena åt. Det var som att flyga, marken under henne svischade förbi och hon kände sig friare än någonsin. Det var som om hon helt plötsligt slitits in i en underbar saga. Hon hörde hur hennes hjärta pumpade i bröstet och hur hennes ögon tårades, inte bara på grund av vinden utan även på grund av att hon visste att när skymningen kom skulle sagan ta slut. När dom nådde den yttre gränsen så stannade han plötsligt. Mirjam visste varför. Han kunde inte korsa gränsen eftersom den höll honom kvar. Mirjam hasade nedför hans rygg och ställde sig bredvid honom. ”Jag är ledsen” sa hon utan att riktigt veta varför. Han gnäggade lågt som om han inte ville att hon skulle börja klandra sig själv. ”Men det är mitt fel. Om jag inte hade.... om jag” Mirjam kände hur tårarna kom och välde nedför hennes kinder.  Han vände sitt vackra huvud mot henne och lade det på hennes axel, som om han gav henne en kram. Mirjam tog sin handflata och torkade bort tårarna. Han visste vad hon gjort då, för 3 år sedan. Han visste att om hon inte hade gjort det så skulle det aldrig ha blivit som det blev, men ändå trots det så stod han där. Han var så förståelig och tittade på henne med samma mörka ögon som alltid. 

”Det finns en sak till” sa hon. Han tittade fortfarande på henne men hon förstod att han inte riktigt hängde med längre. ”Det finns något som ja måste visa dig” fick hon fram men hon sa inget mer. Han skulle ändå få reda på det. Hon satte sig på hans rygg igen och tillsammans begav dom sig tillbaka till grottan.

Bredvid grottan fanns en liten stuga, det var Mirjams. En gång hade den även till hört honom, men eftersom han vart förvandlad så kunde han inte stanna. Han hade vart tvungen att gå ned i grottan och där hade han vart tvungen att stanna, ända sedan den dagen då allt hade börjat. ”Vänta här” sa hon till honom, sedan gick hon in i stugan. Efter en stund kom hon tillbaka men inte  ensam, med sig bar hon ett litet barn, en pojke. ”Det här är det jag skulle visa dig” sa hon. I just det ögonblicket då hon sagt det så hade bittarna fallit på plats i hans huvud. Han gick fram till dom båda och lade huvudet mot den lilla pojkens rygg. Mirjam fick ännu en gång tårar i ögonen. ”Jag är så ledsen, jag borde ha sagt något till dig förut, men jag.... vågade aldrig” Mirjam tryckte den lilla pojken mot sig. Han tittade på henne, varför hade hon inte nämnt det här tidigare. Varför hade hon inte vågat, den lilla pojken var ju hans, hade han inte rätt att få reda på det?

”När jag.... när jag förstod att jag. Att jag hade honom så blev jag så fruktansvärt rädd. Jag var rädd att dom skulle ta honom ifrån mig. Han är ju din son, konungen av Lindrits son.” Hon väned blicken mot honom och han förstod. Som alltid så förstod han att hon hade gjort det för den lilla pojkens bästa. Han tittade på den lilla pojken i Mirjams famn. Han hade vanligt brunt hår som hans mamma men hans ögon, dom var lika mörka som natten, det var samma ögon som konungen av Lindrit hade haft. Han tittade ennu en gång på Mirjam. I sina tankar sa han ”Tiden är snart ute” och det verkade som om hon hört honom. Eftersom det sista hon sa till honom var ”Hans namn är Zedrick” samma namn som han hade haft, innan han förvandlats, på den tiden så han hade vart konung. På den tiden då han hade vart människa. Han vände sig mot grottan och hörde hur den kallade på honom. Sedan gav han sig av mot grottan där han var tvungen att vara innan solen gått ned. Innan han gick ned så vända han sig en sista gång mot dom som han älskade och han såg att inte bara hon tittade på honom utan även den som en dag skulle förstå vad som egentligen hänt och vem hans far egentligen var. 

När hon såg honom gå ned i grottan igen så kändes det som om hennes hjärta förlorade den där känslan av frihet som hon tidigare känt. I sin tankar sa hon ”En dag min älskade så kommer jag veta hur din förbannelse ska brytas och då kommer vi ännu en gång kunna vara tillsammans” sedan viskade hon till sin son ”En dag Zedrick kommer vi att kunna få konungen Dimitri Zedrick Drakhjärta att återvända, det vet jag” 

Efter många år stod dom nu där. På samma plats som för 5 år sedan. Han höll sin mamma i handen och hans hjärta tog hela tiden ett extra skutt. Han visste att nu för första gången på 8 år skulle han far äntligen komma ut som den han egentligen var. Han hade träffat honom några gånger tidigare, men nu tack vare hans mor så var förbannelsen bruten. Plötsligt kom det ljud inifrån grottan, den här gången var det inte hovar man hörde, det var steg. 

När han klev ut ur grottan såg han dom stå en bit bort. Han såg hur tårarna rann nedför bådas kinder och han visste att även hans gjorde det. Han började springa mot dom och dom lika så. Han tog dom båda i sin famn och för första gången på 8 år kudde han höra sitt egna skratt. 
 
AV: Jenne (det här är en väldigt gammal novell som jag gjort, så den är inte direkt bra xD)