Noveller A-Ö

A 
Anteckningsblocket 

B

C

D 
Den tysta Konungen

E 

F 

G

H

I

J

K

L
Lögner

M
Min sista skoldans
MonsterKonungens Drottning

N

O

P

Q

R
Ronjas Sommarlov

S
Skräckens natt
Skyddsängeln Zura
Systrar för alltid

T

V
Vägen till ödet
Vår kärlek är starkare än något annat

W

X

Y

Z

Å

Ä

Ö

MonsterKonungens Drottning

Jag gick närmare. Den unkna lukten gjorde det svårt att andas och ögon stirrade på mig hela tiden. Jag var iakttagen, det visste jag men jag var tvungen att fortsätta framåt. Marken under mig började bli kletigare och för varje steg jag tog så sjunk jag neråt i marken. Men jag fortsatte ändå, om jag stannade nu så skulle det inte finnas någon återvändo. Jag hörde hur dom andades och kände deras närvaro. Aldrig tidigare hade jag varit omringad och iakttagen av så många monster. 

När jag kommit fram till den stora porten som är vägen in till deras värld, stannar jag. Porten är stor, mörk och fruktansvärt skrämmande. Ansikten sticker ut ur porten, människors ansikten. Människor som försökt göra samma sak som jag, döda deras ledare och tvinga ned dom en gång för alla. Jag tog några steg framåt, så att jag bara stod en decimeter ifrån handtaget. Jag försökte andas normalt, minsta tecken på rädsla och jag skulle pryda den stora porten som alla dom andra människorna. Tänk lugna tankar, visa ingen rädsla, ingen. Sedan tog jag tag i handtaget och knackade på porten. Plötsligt försvann alla ögon och iakttagelsen med. Jag var ensam, ganska skönt men min lilla glädje över det vart inte långvarig.  Porten öppnades och världen som jag så länge drömt mardrömmar om låg nu framför mig. Allt var lika skräckinjagande som i min dröm, nästan värre. Men inga monster var i närheten men jag visste att jag för eller senare skulle se dom. 

Det var mörkt men över mig svävade något som lös. ”Jag antar att du kommer visa mig vägen, eller hur.” frågade jag. Ljuset flög en aning närmare mig men flög plötsligt snabbt iväg, men stannade när den kommit till en grotta vid en bergvägg. Jag hade ganska svårt att hinna med när ljudet flög fortare ju längre vi kom. ”Vänta lite, hördu!” skrek jag, eller jag försökte skrika, efter allt springande var jag ganska trött och jag hade svårt att andas, eftersom luften var tjock och luktade hemskt, ungefär som djur,  som dött. Ljuset saktade in lite men inte mycket. Ju mer vi sprang desto längre verkade tunneln i grottan bli. 

Helt plötsligt slog det mig att det hade blivit varmare, mycket varmare. Hur kunde det bli varmare? Jag trodde att monsternas värd endast var kall och mörk och att dom inte tålde värme och det var därför dom bara kidnappade människor på hösten och vintern, då det var mörkt och kallt. När vi kommit så lång in att det kändes som sommar så stannade ljuset plötsligt. Jag stannade också. Varför stannade vi nu då? Var vi framme? Ljuset blev större och starkare. Sen så hörde jag det konstigaste ljudet jag någonsin hört. Och sen stod vi plötsligt framför en öppning, lika stor som porten varit. Hur hade ljuset gjort det här? Monster hade väll ändå inte krafter? Fast var ljuset ens ett monster? Ljuset gjorde ett litet läte och flög sedan in genom öppningen. ”Jag antar att det är meningen att jag ska följa efter.” sa jag och följde sedan efter. När jag gått in så stängdes öppningen bakom mig. Nu var jag fången och det fanns verkligen ingen återvändo. 

Det var mörkt men facklor hängde på grottväggarna. Dom gav inte så mycket ljus men tillräckligt för att jag skulle kunna se vart jag satte fötterna. När vi sedan rundade ett hörn så såg jag en eld, en eld som sträckte sig runt hela rummet, eller det var mer en sal en ett rum egentligen. Ljuset for in, så jag var tvungen att gå efter men något sa mig att allt inte riktigt var som det skulle. Ingen var i salen, inga monster, ingen. ”Hallå är någon här?” ropade jag ut över rummet, men ingen svarade mig. 

Sen vek elden sig undan från någon som kom gående. Jag backade några steg men stötte sedan emot något som hindrade mig. Jag vände mig om och bakom mig stod ett monster. Monstret tog tag i mig och höll fast mig. En fälla, det borde jag väll ha förstått, man kan aldrig lita på monster. ”Släpp mig!” skrek jag men monstret bara log. Man kunde se hans trasiga, svarta tänder. Monstret hade gaddar som liknade en tigers. När jag började se mig omkring märkte jag att fler monster hade börjat dyka upp. Den som gått genom elden stod nu mitt ibland dom. Det förvånade mig att han som verkade vara deras ledare inte var så mycket ledare som jag trott. Men det som förvånade mig mest var att han inte var ett monster utan en kille, en vanlig kille, människa. När han insåg att jag stirrade på honom förändrades hans blick. Han såg fruktansvärt nöjd ut. Kunde monster förvandla sig till människor? 

Plötsligt sa han med hög röst. ”Mina undersåtar var så vänliga och ställ er till rätta och hälsa er högt värderade drottning välkommen.” Jag kunde inte tro på det hans just sagt. Drottning? Vad var det som hände. Alla monster ställde sig längst väggarna och lämnade ett tomt mellanrum mellan mig och deras ledare. Han gick närmare och när han stod mitt framför mig kunde jag se hur han verkligen såg ut. När han stått i bortre änden av salen så hade elden bakom hans rygg, gjort att jag inte kunnat se hans ansikte. Hans hår var gyllne gult, som solen själv. Hans ögon var stora och ljusblå och.... otroligt vackra. faktiskt hela han var vacker. Skärp dig! Även om det inte ser ut så, så är han en av dom, deras ledare. ”Jag är Johannes, monstrernas konung.” sa han plötsligt. Johannes, han var alltså deras ledare som jag misstänkt. Men vad ville han med mig? Johannes vinkade åt monstret bakom mig, han ville att monstret skulle släppa mig.  Monstret släppte mig men jag skulle knappast kunna fly trots att jag var fri från monstret. Jag var fortfarande fången här. Johannes gick nu ännu närmare. ”Stanna!” sa jag. Han tittade på mig och ännu en gång såg jag det mystiska leendet som sa mig att han var allt för självsäker. Fast han hade ju ingen anledning att inte vara det.

”Såja min drottning, var inte rädd.” sa han. Jag kände hur irritationen växte och på något sätt ville jag bara tysta hans läppar, ta bort leendet. Jag ville kyssa honom. Nej, sluta! Han är ett monster! Men han var ett otroligt vackert monster. När han ännu en gång märkte att jag stirrade på honom sa han. ”Vad är det? Ser jag verkligen så hemsk ut?” Han visste att han var det närmsta man kunde komma motsatsen och utan att riktigt tänka mig för sa jag. ”Du är raka motsatsen, jag trodde att monster var fula. Men du är perfekt.” Perfekt?! Vad tänkte jag på. Nu blev hans leende ännu bredare och jag hatar att erkänna det men han blev bara ännu vackrare i mina ögon. ”Så min drottning vad kan ditt vackra namn vara?” frågade han. Jag vände bort blicken, lite generad över att han just frågat mig efter mitt vackra namn. ”Jarrah” sa jag. Nu blev Johannes ögon ännu större en tidigare. ”Jarrah” sa han och han sa det som om han smakade på det. ”Ja.” sa jag. ”Så... Johannes vem är du egentligen och vad vill du mig?” sa jag och han riktade blicken mot mig, eller mot mina ögon som han i sina tankar sa, vill du verkligen veta det? Men sedan fortsatte han. ”Jag trodde du hade förstått det när jag sa, hälsa er drottning välkommen.” Så han menade verkligen det när han sa att jag var hans drottning. Han tog sin hand och la den mot min kind. Hur mycket jag än ville vända mig om och springa iväg så gick det inte. Han var ju så..... jag kunde bara inte, och han visste det. 

Han lutade sitt huvud närmare mitt och innan jag hunnit reagera så var hans läppar tryckta mot mina. Och jag måste erkänna att det var det bästa som hänt i mitt liv. Jag ville inte att han skulle sluta men det gjorde han. Men jag vet att han egentligen inte heller ville sluta, för precis som mig blev han generad. Fast det var hans som kysste mig och inte tvärtom. Han tog bort sin hand från mitt ansikte och bakade ett steg, men han stod fortfarande nära, tillräckligt nära för att jag skulle kunna döda honom eller kyssa honom. Men skulle jag verkligen kunna döda Johannes bara för att han var ledare över dom?

”Jag ska berätta för dig om det är det du vill, Jarrah.” Va, vänta lite nu, tänkte han berätta? Tänkte konungen över monstrerna verkligen berätta vad det var som pågick, eller var det ett knep för att få mig att tveka? ”Jaså? Så vad är det jag vill veta då?” frågade jag honom. Han nickade som en signalering till monsterna att dom skulle gå. Och lika fort som dom alla kommit så försvann dom och endast konungen själv och jag var kvar. ”Fråga på.” sa han med ett ganska svårtolkat utryck. Antingen var han tveksam och undrade vad jag skulle fråga eller så var han rädd för vad han skulle svara. 

”Ja till att börja med förklara hur en människa kan vara ledare till monstrerna.” han log, ett sådant där självsäkert leende igen, jag hade frågat precis det han ville. Men han kanske inte är medveten om att jag hade många fler frågor. ”Ja det ja, du vet ibland glömmer jag bort det, lustigt eller hur?” han flinade som om han precis sagt något roligt. Men jag skrattade inte. ”Jag är ett halv monster” sa han sedan. Halv monster, Johannes? Jag kanske inte är den smartaste personen när det kommer till monster men allvarligt talat halv monster, vad är det? ”Kan du förklara lite mer exakt, vad ett halv monster är.” frågade jag. ”Okej, visst men det är verkligen inte så speciellt. Det finns många av oss” han sa det som om det vore det mest uppenbara som fanns. ”Det är när antingen ens mamma eller pappa är monster och den andre är människa. Inte så svårt att förstå eller?” Nu log han det där alltför självsäkra leendet igen, som om det här vore ett spel och han visste att han skulle vinna. ”Jaha. Nästa fråga, varför är jag här och var så snäll och förklara begreppet drottning och vad det har att göra med mig.” sa jag. Han kanske inte märkte det själv men jag såg att hans leende inte längre var lika stort och självsäkert längre. Gulligt jag känner honom inte ens och jag lägger redan märke till sådana saker. 

Jag undrar vad han tänker ge mig för svar nu då. Jag hoppas jag har sänkt hans självförtroende tillräckligt för att han ska bli en aningen nervös och bara råkar säga något som han inte hade planerat att säga. T.ex att allt det här är ett trick och att jag inte borde lita på honom. Men tydligen hade jag fel. ”Ja vad tror du själv Jarrah? Du är här eftersom du är min drottning och du är min drottning eftersom jag har valt dig. Inte så svårt att förstå eller hur?” Johannes hade sagt det som om det vore det mest naturliga i hela värden. Men jag hade ingen lust att stanna i monstrernas värld i all evighet med den där snofsiga typen. Fast å andra sidan skulle väll det bli så vare sig jag ville eller inte eftersom jag var fast i den här hålan. Trevligt. Det verkade som om Johannes väntade på ett svar eller en ny fråga, men jag hade fått nog av den här frågeleken nu. 

”Ja men jag vill inte vara din drottning, så du får allt ta och leta redan på någon annan hördu.” Johannes leende övergick till en min som såg så plågat ut att jag bara skulle vilja ta tillbaka vad jag just sagt, för att få honom att le igen. ”Men jag vill inte att du går, Jarrah.” svarade han. ”Men... jag vill inte vara i monstrernas värld resten av mitt liv, jag vill vara normal och gå i skolan, vara med mamma, pappa och min lillebror, jag vill göra allt det där Johannes. Förstår du!?” han nickade till svar och jag kunde känna hur mitt hjärta börjat slå otroligt fort. Varför var det så här? Varför mådde jag så dåligt bara för att jag sagt nej? Han var en av dom och jag skulle ju döda honom, eller?  ”Jag är ledsen...” sa jag. ”Jag med.” svarade Johannes. 

Jag vaknade av att solens strålar lös mig i ögonen. Jag öppnade ögonen och satte mig upp. Jag var i mitt sovrum. Hade allt bara varit en dröm? 

Efter den dagen så såg jag aldrig monstrerna mer. Jag drömde aldrig några mardrömmar om monster heller. Men ibland drömde jag om honom, Johannes. Han satt på sin tron i monstrernas land och hans blick var full av sorg och besvikelse. Då bestämde jag mig en dag för att gå tillbaka. Jag sket i vad min mamma sagt om monstrerna och allt det som alla varnat mig för. Monster är odjur, dom dödar, det enda dom är ute efter är ditt liv, dom tar med dig till sin hålla och efter det kommer du aldrig tillbaka. Johannes var inte som dom, han var som mig, annorlunda.

© Jenne

Pandemonium

(Jag äger inte bilden)

Författare: Lauren Oliver

Antal sidor: 388

Originaltitel:   -

Översättare:  Helena Ridelberg

Första meningen: ALEX OCH JAG LIGGER TILLSAMMANS på en filt i trädgården till Brooks Street 37.

Bokförlag: Bonnier Carlsen

Pandemonium är andra boken i en triologi och uppföljaren till den första boken Delirium.

Handling, (Baksida av boken):

KÄRLEK ÄR EN SJUKDOM

Jag har lämnat mitt gamla liv bakom mig, bakom en mur av rök och eld och smärta.

KÄRLEK ÄR ETT BROTT

Jag måste glömma alla som jag har förlorat. Jag måste glömma Alex. I Vildmarken födds jag på nytt.

REGERINGEN KONTROLLERAR ALLT

De finns de som vägrar ge vika för regimen, som lärt sig att leva utanför samhällets lagar och regler. Motståndsrörelsen växer sig starkare för varje dag. Deras attacker bli allt mer effektiva och riskfyllda. Allt mer destruktiva. Jag är en av dem. Men vem är verkligen den verkliga fienden i en värld där alla är desperata? Kan man lita på dem som drivs av hat?

SKULLE DU GE UPP ELLER KÄMPA EMOT

Omdöme:

Wow den här recensionen kommer väldigt sent och då menar jag sent. Jag läste ut Pandemonium för nästan ett år sedan kan man väll säga. Vilket har gjort att de flesta detaljerna inte längre finns i mitt huvud. 

Det finns nog många personer där ute som läst boken (och serien) och för er som inte har det så kan jag säga att det är en väldigt bra story. Visserligen så påminner Laura Olivers historia Matchad av Ally Condie. Jag tycker dock att Laura Olivers historia är lite bättre, dock har jag inte läst den andra och tredje boken till Matchad trilogin.

Karaktärerna i Pandemonium är helt okej men jag har inte någon direkt ”favo” karaktär fast jag gillar Alex mer än Julian...

Eftersom jag har läst hela triologin (även om jag inte gjort den sista recensionen av den tredje boken) så kan jag berätta att jag gillade serien väldigt mycket. Dock så fanns det delar i både den andra och tredje boken som var lite sega :/

Men i stort sätt så var det en väldigt bra triologi :D

Mitt betyg till Pandemonium blir ☆☆☆☆ & 1/2 stjärna ^_^


Jenne

Min sista skoldans (Novell av Jenne)

Min sista skoldans

Äntligen sista veckan på terminen, jag bara längtar efter vinterlovet just nu. Tänk bara på alla dom roliga sakerna som jag ska göra och allra bäst är att Jonas kommer vara med för första gången på 3 år. Att man kan sakna sin bror så mycket är otroligt konstigt. Fast han är ju en bästa storebrorn i världen. Jag är så lycklig, ja faktiskt jag är nog den lyckligaste tjejen i hela världen.

 

Cassandra den lyckligaste tjejen i hela universum! Men det mest fantastiska är nog ända skoldansen på onsdag kväll. Jag trodde aldrig att Teo, den snyggaste killen i klassen skulle bjuda ut mig. Jag menar varför skulle han? Han kan ju få vilken tjej han vill för vem kan motstå dom där grön-blåa ögonen och det mörkbruna spikraka håret. Men vad står jag och tänker på skoldansen är om 2 dagar! Vad ska jag ha på mig? Hur ska jag sätta upp mitt hår? och jag måste verkligen köpa en ny klänning, min gamla är ju alldeles för trång. Men jag tar nog en svart klänning. Då slipper jag tänka på hur jag ser ut ifall jag spiller t.e.x bål på mig. ”Bling, Bling” Men vem ringer nu då? ”Hallå? Vem är det jag talar med?” ”Men Cass det är jag Mel!” ”Å Melanie varför ringer du, klockan är ju typ inte ens 7 på morgonen.”

”Men hallå du behöver en klänning. Du vet, skoldansen på onsdag kväll, du och Teo, Daaa” ”Mel tack för ditt erbjudande men jag kan faktiskt välja en klänning själv.” ”Ska vi slå vad eller, möt mig utanför skolan vid 3 okej?” ”Visst, men bara för den här gången. Hej då”

 

Usssh om det finns något värre än att shoppa så är det att shoppa med Mel. Hon ska alltid välja den dyraste eller den kortaste eller den minst döljande klänningen. Inte en chans att jag kommer låt henne styra den här gången. Det ska inte bli som på Max´s poolparty i 8:an när Mel tvingat på mig en alldeles för kort kjol. Max snackade inte med mig på typ 1 år, antagligen hade jag skämt ut mig rejält för hans polare eller så var det för att han gillade mig. 

Sista lektionen är äntligen över. Nu återstår bara mitt andra problem, Mel. ”Men Cass den här då?” ”Nej den är alldeles för tajt” Å hur ska jag stå ut med det här i minst 2 timmar till. ”Mel snälla tvinga mig inte att prova ett plagg till” ”Men du ser ju så bra ut i alla dom här” ”Nej det gör jag inte! Det är du som ser bra ut i dom Mel så sluta tro att du kan ändra på mig. Varför kan du aldrig tänka på hur det känns för mig! Du vet att jag hatar klänningar och allt sådant!”

 

Okej det sista kanske var att ta i lite väll mycket men Mel måste sluta bete sig som min morsa. Jag ställde mig på tå och tittade ut över kanten på omklädnings båset. Jag tittade på henne, hon stod ihop kurat med en vit klänning i famnen, hon hade inte sagt något. Jag tog nog i alldeles för mycket. ”Du har rätt Cass, jag borde nog ta mer hänsyn till hur du vill se ut.” Nu såg jag att hon hade tårar i ögonen som sakta rann ner på hennes kinder. ”Mel jag”

”Det gör inget du har rätt.... men snälla Cass kan du inte prova den här klänningen. Jag tror faktiskt att den skulle passa på dig.” Jag tog emot den vita långa klänningen och tog på mig den samtidigt som jag sa ”Du Mel förlåt” ”Det gör inget jag är också ledsen. Kan jag få se?” ”Visst"

Jag drog undan draperiet samtidigt som min blick fästes bortom Melanie mot dörren. Någon hade nyss stigit in och det var inte vem som helst, det var Teo. Han gick fram till mig och Mel och stannade en bit ifrån, han granskade mig uppifrån och ned sedan sa han ”Du är verkligen vacker i den där, kommer du ha den på dansen?” Jag fick knappt fram ett ord, det var som om jag helt plötsligt tappat rösten

 

”Såklart hon ska, hon kommer vara så vacker att du kommer ångra att du inte bjöd ut henne tidigare” Vänta sa hon just det där till Teo? ”Ja det ångrar jag faktiskt redan men jag är säker på att hon kommer vara vackrast, det är hon alltid.” Sa Teo nyss att han faktiskt ångrar att han inte snackat med mig tidigare och att jag är vacker? ”Ja jag måste gå nu men vi ses ju på onsdag eller hur. Vi ses!” 

I just det ögonblicket kändes allt perfekt, så perfekt att jag nästan glömt att jag snart skulle tillbaks hem till skiten. Efter att Teo gått sa Melanie ”Vad var det jag sa, den passar dig” Tack Mel jag menar det verkligen ibland glömmer jag vilken tur jag har som har en vän som dig. 

Jag öppnade dörren till den lilla lägenheten. Dörren gnisslade när jag sköt upp den. Jag mötes direkt av den där hemska och välbekanta doften av sprit. Det betydde att mammas pojkvän Klas var här. Jag fattar inte varför mamma behåller honom, han gör ju inte ett piss. Ända sen min riktiga pappa stack så har allt varit skit, Jonas började röka när han gick i 6:an, mamma gjorde inte ett dug förutom att sitta på sitt jobb och sura när hon var hemma. Jag själv, ja man kan väll säga att jag bara försvann in i min egna värld.

 

Jag var var/är nästan aldrig hemma förutom när jag ska äta eller behöver byta kläder. Ibland är ju Klas så packad att han försöker göra själv mord. En gång hotade han till och med mamma med en kökskniv. Jonas har  i alla fall skärpt sig. Han bor i Stockholm med sin flickvän Isabel. Jag tror att han är ganska lycklig han är 19 nu så han behöver ju i alla fall inte bo här med mamma och en full gubbe. Ibland undrar jag hur han klarade det. Alltså hur han klarade att gå vidare, jag tror inte att jag någonsin kommer kunna göra det. För att vara ärlig tror jag att det är för att han har Isabel, han har någon som älskar honom. Jag önskar att jag verkligen kunde veta ifall Teo verkligen älskar mig. Då kanske jag skulle kunna förlåta och gå vidare och ha ett normalt liv. 

I kväll gäller det, i kväll är det skoldansen. Jag har nog tillbringat minst 1 timme framför Mel´s spegel. Vi fick skjuts av Mel´s pappa Göran. Göran är verkligen en bra pappa, jag undrar om Mel egentligen vet om hur bra hon har det. Skoldansen skulle hållas i idrottssalen. När vi klev in i salen så var musiken på högsta volym och det var människor över allt. Jag blickade ut över alla människor som stod och dansade för att försöka se Teo. ”Cass han är därborta vid B-utgången” 

 

Jag tittade åt samma håll hon pekat och där var han.”Tack Mel” sa jag och började gå mot Teo.  ”Teo!” nästan skrek jag för att överrösta musiken. ”Cassandra äntligen är du här, wow vad snygg du är, jag menar att du.. ja alltså du är väldigt vacker” När han sa det så blev han röd om kinderna och jag jag blev glad åt att han tyckte så. Vad som hände efter det vet jag inte, eller jo det vet jag.

 

Hur skulle man kunna glömma en sådan kväll och det bästa av allt var att den inte ens var över. ”Jag älskar dig Cassandra” hörde jag Teo säga i mitt öra medan vi stod vid sidan av dans golvet. ”Jag älskar dig också sa jag” Teo hade verkligen förändrat allt. Han var.... det finns ingen som Teo helt enkelt. ”Jag går och hämtar lite bål till dig, okej?” sa Teo. ”Visst, jag stannar här” sa jag. Jag tittade efter honom medan han försvann bland alla människor.

När han gått så kände jag en hand på min axel. Jag vände mig om och bakom mig stod Klas. Hans ögon var röda och han kunde nästan inte stå upp. Han hade aldrig varit så där packad förut, han kan inte bara ha druckit. Sedan såg jag att han höll något under ena armen, ett paket. Sedan sa han ”Din morsa kastade ut mig, hon sa att jag inte var värd ett piss.” Det hade hon minsann rätt i sa jag i huvudet. ”Det är på grund av dig, snorunge det vet du eller hur!” ”Va vad menar du släpp mig!”

 

Han tittade på mig och vinglade till men fick tillbaks balansen i sista sekund, sedan fortsatte han ”Hon sa att hon inte kunde ha kvar mig eftersom du inte ville det och.... det är ditt fel!” I nästa sekund började han böla ”Tyst med dig!” sa jag. Han tittade på mig sen sa han ”Hon kommer ångra det, din morsa och vet du vad det kommer du med.”

 

Sedan tog han fram det han haft under armen och tryckte på en knapp. Sedan small det. Han hade en bomb under armen och han dog. Jag dog. 3 andra oskyldiga dog. Inte Teo och inte Mel det är jag glad för. Sedan begravdes jag antar jag. Jag blev 15 år 4 månader och 8 dagar.

 

Det blev mitt liv och det blev min sista skoldans men det blev också den första gången som jag kände kärlek.

 

 

©Jenne

(Även den här novellen är en äldre, så döm inte xD Tänkte bara lägga upp den här så att ni kan ha den som lite sommar-läsning eller så ^^)

TMI-taggen~ (Jenne)

1.Vad har du på dig?

Svar: Kläder, what els? (=_=)

2.Hur lång är du?

Svar: Vet inte.... jag är längre än 150 i alla fall xD

3.Några piercingar?

Svar: Öronen ^^

4.OTP?

Svar: Anime/Manga, Koreanska pojkgrupper xD
UPPDATERING: K-DRAMAN!!!

5.Favorit TV program/serie?

Svar: Animal Planet och TV 4 Fakta är de kanaler jag tittar mest på men jag har inget direkt favo program. (The Heirs, Koizora Drama etc (orkar inte skriva alla)).

6.Favorit artist/band?

Svar: NU‛EST, BtoB, BlockB, SHINee och så vidare......

7.Någonting du saknar?

Svar: Nej det tror jag inte ^^

8.Favoritlåt?

Svar: Just nu Ring ding dong med SHINee ^^ LYSSNA PÅ DEN!

9.Hur gammal är du?

Svar: 16

10.Favoritskådis?

Svar: Två av dem är Lee Hee-Joon (spelar bland annat Ma Kang-Rim) i Jeon Woo Chi) och Kim Woo-Bin (spelar bland annat Choi Young-Do i The Heirs)

11.Favoritfärg?

Svar: BLÅ xD

12.Hög eller låg musik?

Svar: Låg musik

13.Senaste boken du läste?

Svar: Eld

14.Vad läser du just nu?

Svar: De dödas Imperium

15.Senaste programmet du såg?

Svar: K-Dramat (Koreansk drama) The Heirs

16.Favoritmat?

Svar: Jag gillar svensk-kinesisk mat (alltså den svenska versionen av det xD I Kina smakar det faktiskt inte alls som här hemma xD)

17.Place you want to visit?

Svar: Korea, Japan, Island och Nya Zeeland

18.Sista Senaste platsen du besökte?

Svar: Vet inte, mitt rum?

19.Favoritsötsak?

Svar: Popcorn (det kanske inte direkt är en sötsak... men jag gillar popcorn ^^)

20.Senaste sporten du spelade?

Svar: Jag spelar inte sport, jag sportar inte... jag ogillar att sporta xD

Så... nu ska man tagga folk, men jag har ingen lust att göra det så bye~

SF-Bokhandeln i Stockholm

Yay! För ett tag sedan var jag och Emme i Stockholm och när vi ändå var där så passade vi på att besöka SF-Bokhandeln ^^ Det fanns så mycket böcker och manga! Jag trodde jag skulle dö xD Det var verkligen super mycket och det skulle ta mer än en vecka för mig att leta igenom allt och hitta vad jag skulle vilja ha :p

I alla fall när vi var där så fick jag faktiskt 4 manga böcker och en annan bok (som jag ska få senare). Emme köpte också lite böcker, dock minns jag inte vilka. Förhoppningsvis skriver hon det här någon gång (eller så får jag tvinga henne ^^).

De 4 manga böckerna jag köpte kommer alla från samma serie, eller vad man ska kalla det. Serien heter I.N.V.U och jag har för mig att den inte kommer från Japan utan från Korea... jag minns inte :p Jag har läst dem nu och jag gillar handlingen och karaktärerna väldigt mycket, synd bara att just bara de 4 första böckerna finns på svenska och inte de andra (T^T)

Ja det här blev ett ganska kort inlägg men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva :p Sorry

 

(Jag äger inte bilderna)

Den tysta konungen

Den Tysta Konungen

Solen stekte på och Mirjam visste att det skulle bli en härlig dag, en riktigt varm en. Mirjam vände sig om och tittade i riktning mot grottan. ”Jaså han är inte än” tänkte Mirjam men så plötsligt hörde hon honom kommandes genom grottan. Hans hovar klappade mot sten golvet och när han kommit upp så såg han Mirjam. Han gnäggade högt som om han inte sett henne på en hel livstid. Fast det var ju sant, till hälften i alla fall. Mirjam rest sig upp från stenen där hon suttit och började gå emot honom. Hans vita långa man skimrade i solljuset och han såg precis ut som han gjort för 3 år sedan. När hon var ungefär två meter ifrån honom stannade hon. Under några få sekunder stannade allt runtomkring och det enda Mirjam kunde se var ansiktet som en gång funnits, ansiktet som tillhört hennes älskade. Mirjam sträckte fram sin hand och nuddade vid hans mule. ”Jag har längtar efter dig, Dimitri” sa hon och strök honom över mulen. 

Hon satte sig upp och snart var hon långt bortom skogarna, haven och bergen som skilde kungarikena åt. Det var som att flyga, marken under henne svischade förbi och hon kände sig friare än någonsin. Det var som om hon helt plötsligt slitits in i en underbar saga. Hon hörde hur hennes hjärta pumpade i bröstet och hur hennes ögon tårades, inte bara på grund av vinden utan även på grund av att hon visste att när skymningen kom skulle sagan ta slut. När dom nådde den yttre gränsen så stannade han plötsligt. Mirjam visste varför. Han kunde inte korsa gränsen eftersom den höll honom kvar. Mirjam hasade nedför hans rygg och ställde sig bredvid honom. ”Jag är ledsen” sa hon utan att riktigt veta varför. Han gnäggade lågt som om han inte ville att hon skulle börja klandra sig själv. ”Men det är mitt fel. Om jag inte hade.... om jag” Mirjam kände hur tårarna kom och välde nedför hennes kinder.  Han vände sitt vackra huvud mot henne och lade det på hennes axel, som om han gav henne en kram. Mirjam tog sin handflata och torkade bort tårarna. Han visste vad hon gjort då, för 3 år sedan. Han visste att om hon inte hade gjort det så skulle det aldrig ha blivit som det blev, men ändå trots det så stod han där. Han var så förståelig och tittade på henne med samma mörka ögon som alltid. 

”Det finns en sak till” sa hon. Han tittade fortfarande på henne men hon förstod att han inte riktigt hängde med längre. ”Det finns något som ja måste visa dig” fick hon fram men hon sa inget mer. Han skulle ändå få reda på det. Hon satte sig på hans rygg igen och tillsammans begav dom sig tillbaka till grottan.

Bredvid grottan fanns en liten stuga, det var Mirjams. En gång hade den även till hört honom, men eftersom han vart förvandlad så kunde han inte stanna. Han hade vart tvungen att gå ned i grottan och där hade han vart tvungen att stanna, ända sedan den dagen då allt hade börjat. ”Vänta här” sa hon till honom, sedan gick hon in i stugan. Efter en stund kom hon tillbaka men inte  ensam, med sig bar hon ett litet barn, en pojke. ”Det här är det jag skulle visa dig” sa hon. I just det ögonblicket då hon sagt det så hade bittarna fallit på plats i hans huvud. Han gick fram till dom båda och lade huvudet mot den lilla pojkens rygg. Mirjam fick ännu en gång tårar i ögonen. ”Jag är så ledsen, jag borde ha sagt något till dig förut, men jag.... vågade aldrig” Mirjam tryckte den lilla pojken mot sig. Han tittade på henne, varför hade hon inte nämnt det här tidigare. Varför hade hon inte vågat, den lilla pojken var ju hans, hade han inte rätt att få reda på det?

”När jag.... när jag förstod att jag. Att jag hade honom så blev jag så fruktansvärt rädd. Jag var rädd att dom skulle ta honom ifrån mig. Han är ju din son, konungen av Lindrits son.” Hon väned blicken mot honom och han förstod. Som alltid så förstod han att hon hade gjort det för den lilla pojkens bästa. Han tittade på den lilla pojken i Mirjams famn. Han hade vanligt brunt hår som hans mamma men hans ögon, dom var lika mörka som natten, det var samma ögon som konungen av Lindrit hade haft. Han tittade ennu en gång på Mirjam. I sina tankar sa han ”Tiden är snart ute” och det verkade som om hon hört honom. Eftersom det sista hon sa till honom var ”Hans namn är Zedrick” samma namn som han hade haft, innan han förvandlats, på den tiden så han hade vart konung. På den tiden då han hade vart människa. Han vände sig mot grottan och hörde hur den kallade på honom. Sedan gav han sig av mot grottan där han var tvungen att vara innan solen gått ned. Innan han gick ned så vända han sig en sista gång mot dom som han älskade och han såg att inte bara hon tittade på honom utan även den som en dag skulle förstå vad som egentligen hänt och vem hans far egentligen var. 

När hon såg honom gå ned i grottan igen så kändes det som om hennes hjärta förlorade den där känslan av frihet som hon tidigare känt. I sin tankar sa hon ”En dag min älskade så kommer jag veta hur din förbannelse ska brytas och då kommer vi ännu en gång kunna vara tillsammans” sedan viskade hon till sin son ”En dag Zedrick kommer vi att kunna få konungen Dimitri Zedrick Drakhjärta att återvända, det vet jag” 

Efter många år stod dom nu där. På samma plats som för 5 år sedan. Han höll sin mamma i handen och hans hjärta tog hela tiden ett extra skutt. Han visste att nu för första gången på 8 år skulle han far äntligen komma ut som den han egentligen var. Han hade träffat honom några gånger tidigare, men nu tack vare hans mor så var förbannelsen bruten. Plötsligt kom det ljud inifrån grottan, den här gången var det inte hovar man hörde, det var steg. 

När han klev ut ur grottan såg han dom stå en bit bort. Han såg hur tårarna rann nedför bådas kinder och han visste att även hans gjorde det. Han började springa mot dom och dom lika så. Han tog dom båda i sin famn och för första gången på 8 år kudde han höra sitt egna skratt. 

 

AV: Jenne (det här är en väldigt gammal novell som jag gjort, så den är inte direkt bra xD)